bbbbeckas

Iaf, så var det så här

"mamma och pappa ska skiljas" Jag kommer verkligen ihåg allting, hur min lillebror som inte var gammal alls bröt ihop helt totalt hur allt bara vart kaos. Det var sen då jag jag alltid har känt att jag måste beskydda min bror, no mather what, vad jag än säger om honom så älskar jag min lillebror så mycket.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag satt i mitt rum och packade ihop min barbies och grät, mamma kom in och jag var så arg på henne för att hon gjorde så att carro och bea skulle bli bästisar istället för jag och carro.

Iaf så flyttade vi i väg med pappa, vi bodde på en kyrkvind i ca ett år, vi hade ingen tvättmaskin och fick tvätta hos "vänner" som sedan visade sig vara idioter hela bunten. Jag skämdes verkligen, "hej jag bor på en kyrkvind" hur bra låter det ? det roligaste var att alla mina kompisar i klassen och så vidare drev om det och tyckte det var jätte kul.

Med mamma flyttade vi till backlura, trivdes ganska bra där. levde i min låsas värd. Allt kom som en chock när pappa en dag sa att vi skulle hoppa in i bilen för att hälsa på mamma som ligger på sjukhus, jag gråter fortfarande varje gång jag är på såna där äckliga sjukhus, alla minnen kommer tillbaka då.

vi fick inte veta sanningen till varför hon var där förns flera år efter...

Hennes vän hade hittat henne på köksgolvet, överdos av anti deprisiva blandat med alkohol, att hon desutom har diabetes var inget plus.

iaf, vi hängde där på sjukhuset ett tag. trodde mamma hade någon sorts influensa eller något. vilka svin som lurar två barn sådär.

Sen när mamma kom hem vart allt bara värre, hon började dricka allt oftare, jaa nästan varje dag. Hon skärde sej, dock förstod jag det inte som 6 årig flicka utan förstår det nu när jag tänker tillbaka och ser ärren.

En natt när jag var ungefär 9 år vaknade jag iaf av att jag hörde glas och porslin slå mot golvet. Det var natten till alla hjärtansdag, jag kommer ihåg att jag hade gjort ett kort åt mamma i skolan där det stod att hon var värdens bästa mamma och att jag älskade henne.

Hur som helst gick jag livrädd ut i vardagsrummet och ser min mamma ligga as packad bland allt finporslin, allt var förstört. Jag var så rädd och vågade inte ringa någon, jag skämdes och tänkte det här fixar jag själv ! På något vis lyckades jag iaf få upp henne och det var början på den värsta natten i hela mitt liv, jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Jag, en liten söt blond tjej, ganska mullig massa fräknar i hela ansiktet tvingades torka min mammas blod, hälla ut hennes alkohol, gömma hennes piller, försöka få henne till sängen. jag viste inte ens vad alkohol var ! När hon äntligen sov igen gick jag in till min bror, la mej brevid honom och låg och vakade över honom hela natten, jag ville inte att han skulle vakna innan mej. när han vaknade på morgonen sa jag "bli inte rädd, jag tar hand om dej. mamma mår inte så bra"

Jag hade lagt det alla hjärtansdag kortet till mamma så hon skulle se det så fort hon vakna men allt var bara förstört, jag va förstörd.

Det var i den här perioden som jag mådde som värst. Jag berättade inte om vad som hände hos mamma för någon. Jag hade lovat mamma att hålla det hemligt. Tillslut kom det fram och jag och min bror fick gå på massa möten på sos och så vidare. det var väl ungefär där jag började hata allt som har med psykologer och sos kärringar att göra.

Jag är inte den som säger hur jag mår egentligen, jag har byggt upp någon sorts fasad där jag låsas att jag inte bryr mej, att allt är bra. Jag kan prata om min syster som är jätte sjuk och le, jag vet inte varför jag gör det. jag har aldrig kännt att någon brytt sej om mej på riktigt, att någon verkligen har tid att sitta och lyssna på mej. fast jag klarar mej ganska bra med det, mår ganska bra just nu. det är bara ibland som allt som jag faktiskt aldrig bearbetat kommer tillbaka som det blir jobbigt.

Jag vet att det finns personer som verkligen bryr sig om mej och skulle ställa upp för mej men jag har liskom bara aldrig lärt mej hur man pratar om jobbiga grejer.

vart tvingad till kuratorn en tid när jag var yngre, då skulle jag måla på en bild vart i min kropp jag hade ont. jag ritade alltid där hjärtat satt men förstod aldrig vad det var tillför, det kändes bara så töntigt och onödigt.

det finns så mycket jag skulle vilja skriva men tror inte det är någon som skulle orka läsa allt... men på nåt sätt känns det liskom skönt att få skriva av sig ibland. snacka om o berätta fett känsliga saker på en fucking blogg, dumt gjort haha.

men ja, jag ville bara skriva av mej. räknar inte ens med att någon läste allt